Navelskådning

I fredags var det Kunskapsdagarna i Linköping och jag höll ett entimmes föredrag i ämnet "Konsten att möta nya människor". Linköping har jag för övrigt aldrig varit i tidigare, trots att jag susat förbi staden, känt lukten av biogasanläggningen och beundrat det magnifika Tekniska Verket minst 200 gånger de senaste decenniet.

Jag hade en liten förkylning som låg och lurade och jag var inte riktigt i toppform, men det satt 150 förväntansfulla personer i salen på Frimis och jag gjorde mitt allra bästa och lite till.

Det här är ett relativt nytt ämne för mig att föreläsa om, jämfört med mässdeltagande och monteragerande som jag verkligen kan utan och innan. Därför var det särskilt bra att ta reda på vad deltagarna tyckte.

Jag brukar inte titta på utvärderingarna på en gång. Det är för läskigt. Men några timmar senare, när jag var hemma i familjens trygga famn tog jag fram plastmappen och sneglade lite försiktigt på formuläret som låg överst: "Ämne: Mycket bra. Föreläsaren: Mycket nöjd. Kommentar: Tack för en superbra föreläsning!". Nästa lapp: ungefär samma omdömen. Nästa lapp likaså... Ungefär hälften verkar ha varit jättenöjda med allt. De övriga tyckte fortfarande att jag var en mycket bra föreläsare, men att ämnet inte var så intressant. Och sedan hade vi kanske en femtedel som inte var missnöjda, men "bara" nöjda, ofta med kommentaren att jag pratade för fort (ja, det är ett problem vi norrbottningar har).

Jag vill ju ha mina kursdeltagares åsikter. Och det var till stor hjälp att de som bara var nöjda skrev konstruktiva kommentarer. Hur ska jag annars kunna bli bättre? Och de flesta tyckte ju att det var toppen att använda en timme åt att lyssna på mig. Ändå är det en liten jävel i mitt öra som viskar: "Alla älskade dig inte villkorslöst Åsa. Lägg ner."

Bäste spaltredaktör, är detta normalt?