Memmabloggen tar julledigt!

Med det här varnande exemplet på osannolikt vansinnigt urusel kundvård vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år! Vi ses på andra sidan årsskiftet igen!
/Åsa
Bilmekanikern tog sig en åktur med kundens lyxbil och kraschade den. Nu får kunden en faktura på servicen som utfördes före olyckan. Klicka här, läs och häpna.

Tomtenissens klagan

I morse fick jag nog. Jag tycker att jag har kämpat länge nu. 18 dagar har jag stått ut.

Vi har en tradition att barnen får någon liten sak (har haft 10 kr per present som riktlinje) i julstrumpan varje decembermorgon fram till jul. Det har varit en trevlig liten ritual tidigare år, men i år spårade det egentligen ur redan den 1 december. Det har inte gått en morgon utan att någon av dem uttryckt sitt missnöje över julstrumpans innehåll. 4-åringen har gråtit, skrikit, kastat sig själv och presenten på golvet. 6-åringen har inte varit lika missnöjd med presenterna, men ganska likgiltig och vissa morgnar surat för att "Det här var inte precis det jag önskat mig...".

Med sådana reaktioner kanske ni undrar om tomtenissen brukar lägga en bit knäckebröd, yllestrumpor eller gårdagens tidning i strumporna. Här kommer några exempel vad de har varit ledsna över de senaste veckorna: roliga julgransprydnader, magneter med barnmotiv på, små ritblock med Spiderman/Askungen på, smålegolådor, pixi-böcker...

Det är bra att barnen vågar framföra sin åsikt. Och vem är jag att klaga, det är ju jag som har uppfostrat dem. Men som tomtenisse lägger jag ner det här och inte helt osökt poppar detta uttryck upp i mitt rödklädda huvud:
"Tindra med ögonen ungjävlar, det är jul!"

På tal om göteborgare...

Hörde på radion i morse att en majoritet av svenskarna vill ha internetuppkoppling även under julhelgen.

Om du är en av dem som kommer att surfa runt i jul, passa på att besöka Heja Abbe! Bloggen är skriven av Abbes pappa, en göteborgare som jag inte skulle vilja säga "Spik i foten!" till (se gårdagens inlägg).

Förbered dig på skratt, tårar och en varm påminnelse om vad som egentligen är viktigt i livet. En finare och mer kärleksfull och välskriven blogg finns inte.

Se Tyskungens recension av Heja Abbe! här.

Spik i foten, göteborgsbloggare!

När man säger i-landsproblem handlar det oftast om problem som inte är så farliga jämfört med svält, död och naturkatastrofer. När Ulrika och Nemo klagar på Göteborgs-Postens brist på Twingly-länkar så dyker det uttrycket upp i mitt huvud.

För Jönköpings enda papperstidning, Jönköpings-Posten, som kontinuerligt får allt färre prenumeranter, lägger inte ens ut nyheter på nätet. Deras hemsida skulle vi blivit imponerade över 1996:
Det hela är mycket småländskt. Man ska inte kasta sig ut i det okända om man inte är säker på att tjäna pengar på det. Deras försiktighet har faktiskt en verklig förankring. Bara för några dagar sedan skrev Dagens Nyheter om hur papperstidningarnas största hot är internet. Även om tidningar startar egna nyhetssidor är det tydligen svårt att tjäna några större pengar på internetannonsörerna. Det är papperstidningarna som är kassakon.

Det må vara hänt. Men vi kan ju inte förbjuda nyheter på internet. Jag är övertygad om att om Jönköpings-Posten vill fortsätta spela en viktig roll i människors liv måste det finnas en spegling på internet. Det gäller att anpassa produkten till hur dagens läsare förbrukar media. Dagens Nyheters internetsida är inte ett hot mot mitt papperstidningsläsande. Jag ser något på dn.se som jag sedan läser ordentligt i tidningen. Jag läser något i papper-DN som jag sedan vill kommentera och länka till i min blogg.

Till och med Grönköpings Veckoblad har hunnit före Jönköpings-Posten. Och så kommer göteborgarna och klagar över lite Twingly. Läget i Jönköping är mycket allvarligare.

/Åsa Dahlqvist, för dagen dagstidningsmarknadsexpert

Läs även andra bloggares åsikter om jönköpings-posten, göteborgsposten, twinglylänkar, papperstidningar

God jul!

Det gäller att sticka ut, tänkte jag (kanske lite inspirerad av Richards evighetssvensexa).
Stort tack till min sponsor Swedbank Fastighetsbyrån.

Kommentera mera!

Bloggande är en övning i att skriva kort och kärnfullt. Förhoppningsvis lyckas jag också få ut en del tips och exempel vad gäller mässdeltagande och kundservice. Jag har också insett att för mig som arbetar solo ersätter bloggandet snacket med arbetskamraterna.

Och ni vet hur det är på fikarasten - man vill gärna få respons av de andra runt bordet. Annars känns det lite konstigt och man undrar om man sa något fel.

Ni är mina fikarastkompisar. Och ni är ganska många nu. Gör mig glad och skicka en kommentar då och då.

Ha en skön tredjeadventshelg!

Den lille jägaren

Nej, det är inte FN som rekryterar barnsoldater. Det är ett annat intresse som tydligen kan ta sig uttryck på det här brutala sättet.
Jag säger ändå grattis till dig Liam och hoppas att du får god jaktlycka under ditt åttonde levnadsår.
Och det känns skönt att det finns barn som kan hantera gevär även i vår del av världen.

40-årskontroll

I dag skriver Tyskungen om sin sons begåvade framträdande på 1,5-årskontrollen. Alla dessa tester som vi utsätter våra barn för och som de allt som oftast klarar galant, om de inte får för sig att hindervägra. Tänk om kontrollerna skulle fortsätta regelbundet genom livet. Vid 40-årskontrollen skulle det viktigaste kanske vara att få en status på hur långt från barnstadiet man har kommit:

1. Kan hon slå tre kullerbyttor i rad?
2. Få se om hon orkar göra hoppsasteg på 200 meter.
3. Om det snöar, vad brukar hon göra:
a) står och tittar och njuter av åsynen av snön?
b) lägger sig i snön och gör snöänglar?
c) tar fram snöskyffeln?

Hur klarar ni det här testet?

Helt rätt

Det här föreställer ett skypesamtal mellan mig och min man som för tillfället håller i en kurs på KTH. Bakom honom syns ett antal sprillans nya svarta tavlor. Det är rätt, ett anrikt lärosäte ska inte ha fula whiteboards. I ena hörnet finns en hink med vatten för att skölja svamparna. Min man överväger att köpa en sån där vit vetenskapsmansrock.
- Du skulle se när jag kommer igång, det är för fan som ett enda stort jävla Lützen här framme, säger han och dammar av sin kavaj.
- Har studenterna med sig sina hartassar? frågar jag men han förstår inte vad jag menar. Han är nog för ung.

Glad Memmadag!

På driftig.se ger Lena Carlsson på Kreafon Reklambyrå tips på kundvård och presenter till jul. Sist i intervjun säger hon att det passar bra att ge kunder presenter när som helst på året, och varför inte hitta på en egen dag.

Det var ju en fantastiskt bra idé: Ta fram en egen högtidsdag för ert företag då ni gör något extra för era kunder. Då kanske man till och med kan skippa julklapparna och fokusera på till exempel den 25 september.

Pax för påsken!
(Det är då det vankas Memma i de finska hemmen.)

Du sköna nya vita nötta värld

Min goda vän Lotta driver mer eller mindre på hobbybasis en present- och inredningsaffär i den gamla kvarnen i Ale, några mil utanför Luleå. Det är en supermysig liten bod med ett fint sortiment främst bestående av saker i fransk lantstil, vilket innebär mycket vitt och slitet och zinkprylar och spetsar.

Det jag inte hade väntat mig när jag började besöka Lottas blogg, som startade för någon månad sedan, var att en helt ny värld skulle öppnas för mig. Bloggar med intresse för vit lantlig inredning finns över hela landet med namn som Gårdsromantik, Vitt och blandat, Vit spets, Vitt och nött, Vitt är vackert, o.s.v. Bakom bloggarna finns alltid kvinnor och de gillar naturligtvis att inreda sina hem med nya saker som ser gamla ut och är vita. En del av dem har egna små butiker. De läser varandras bloggar och till jul blir det så här fint i många av deras fönster:
Foto: Lotta i Västbacken

Och jag känner mig naturligtvis lite utanför. Men fascinerad.

Borttappat: kundens glasögon

I dag skriver Vimmelmamman om de sjukvårdare som skulle spruta in kontrastvätska i hennes blod. De blev sura och irriterade för att det var svårt att få i nålen, och en del av irrationen gick ut över henne. En situation som för henne redan innan var otroligt plågsam förvärrades av personalens beteende.

Inom kundservice pratas det ofta om att vi ska sätta på oss kundens glasögon, sätta in oss deras situation och bete oss därefter. Tänk om sjukvårdspersonalen skulle ha stannat upp och tänkt: Hur skulle jag känna mig om jag hade haft svår cancer i ett halvår och det nu var dags att kontrollera om det har spridit sig eller inte? Skulle jag inte vara så samarbetsvillig som jag bara kunde? Skulle jag inte vara nervös och spänd och behöva lugna och vänliga människor omkring mig?

I det här fallet finns det inga ursäkter för att inte göra sitt bästa. Det handlar om respekt. Och om medmänsklighet. Vilket det i och för sig gör i de flesta av våra möten, även med mindre känsliga kunder.

Saknar Sara

Café Nyfiket på Kulturhuset i Jönköping skickar regelbundet mail med veckans matsedel. Och det är ju inte så ovanligt. Det som är märkvärdigt med dessa mail är att man längtar till att få dem, tack vare Sara som jobbar i administrationen (Kulturhuset drivs av kommunen) som skriver små fyndiga och roliga meddelanden.

Det är ett bra sätt att kommunicera med sina kunder och stärka kundrelationerna. Man ser mailet från Sara på Nyfiket och blir glad och vill öppna det. Men det är tydligen inte alla som har förstått det goda i situationen att en person i organisationen använder sin humor och talang för att hjälpa företaget. För ett tag sedan hörde jag att en del i huset inte tyckte att det var passande med personliga och roliga kommentarer till matsedeln. Och nu inser jag att Sara inte har skrivit någonting sedan vecka 45!

Har Sara blivit satt på plats ("Ditt jobb är att skicka ut en matsedel, inte roa kunderna!")? Eller är hon bara på semester?

Så här har mailen från Nyfiket sett ut de senaste veckorna:
________________________
Från: info@kulturhusetjonkoping.com
Ämne: Veckans lunch på café nyfiket
Datum: måndag 8 dec 2008 11.39.20 GMT+01:00
Till: Undisclosed-Recipient:;
Hejsan! Här kommer veckans matsedel på Nyfiket. /direktörn
________________________

Och så här såg ett typiskt Sara-mail ut:
________________________
Från: sara@kulturhusetjonkoping.com
Ämne: Nyfikets matsedel v.42
Datum: måndag 13 okt 2008 12.00.45 GMT+02:00
Till: Undisclosed-Recipient:;

Hej kompis!

Livskris, ålderskris och identitetskris - släng er i väggen. Årets kris är den ekonomiska krisen. Folk oroar sig för sparpengar, pensionspengar, varsel, tuffa tider och ungefär allt dåligt som kan hända. Men så finns det sådana som tar det hela med ro...
Finns det något smartare lunchval än buffé i ekonomiska kristider? Det skulle isåfall vara en buffé med tonvikt på grönt... Vet ni att citronen fyrdubblats i pris bara det senaste året? Denna veckans luncher finner du om du följer länken eller kollar bifogad matsedel.
http://www.kulturhusetjonkoping.com/nyfiket/matsedel.htm

Kom igen, på med byxan med resårmidja, så ses vi i Nyfiket i veckan!
Sara
Kulturhuset, Jönköping
036 -19 01 81
________________________

Jag säger bara: their loss!

Hett på Robinson-uttagningen

Jag ser fram emot en ny säsong av Robinson. Baksidan är alla icke-nyheter med avslöjanden om hur Robinson-Stina fick sand i trosorna och hur Robinson-Nisse blev chockad när han trodde han såg en livsfarlig orm. Så lyder löpsedelslagen.

Det förvånar mig därmed inte att Resumé i dag publicerar den rafflande nyheten om att det nästan blev bråk vid castingen av de nya deltagarna.

Hu så läskigt. Nästan bråk. Hur ska det här sluta? undrar det svenska folket.

Memmas julstök

Exempel på hur ett mycket oputsat kontorfönster med en snabb uppsättning av en stjärna kan sprida julstämning.

Arkivera inte era krafter

Den meningen hade jag i huvudet när jag vaknade. Arkivera inte era krafter. Är det mitt undermedvetnas Star Wars som råder mig att sätta in reservmotorn så här två veckor före jul?

Navelskådning

I fredags var det Kunskapsdagarna i Linköping och jag höll ett entimmes föredrag i ämnet "Konsten att möta nya människor". Linköping har jag för övrigt aldrig varit i tidigare, trots att jag susat förbi staden, känt lukten av biogasanläggningen och beundrat det magnifika Tekniska Verket minst 200 gånger de senaste decenniet.

Jag hade en liten förkylning som låg och lurade och jag var inte riktigt i toppform, men det satt 150 förväntansfulla personer i salen på Frimis och jag gjorde mitt allra bästa och lite till.

Det här är ett relativt nytt ämne för mig att föreläsa om, jämfört med mässdeltagande och monteragerande som jag verkligen kan utan och innan. Därför var det särskilt bra att ta reda på vad deltagarna tyckte.

Jag brukar inte titta på utvärderingarna på en gång. Det är för läskigt. Men några timmar senare, när jag var hemma i familjens trygga famn tog jag fram plastmappen och sneglade lite försiktigt på formuläret som låg överst: "Ämne: Mycket bra. Föreläsaren: Mycket nöjd. Kommentar: Tack för en superbra föreläsning!". Nästa lapp: ungefär samma omdömen. Nästa lapp likaså... Ungefär hälften verkar ha varit jättenöjda med allt. De övriga tyckte fortfarande att jag var en mycket bra föreläsare, men att ämnet inte var så intressant. Och sedan hade vi kanske en femtedel som inte var missnöjda, men "bara" nöjda, ofta med kommentaren att jag pratade för fort (ja, det är ett problem vi norrbottningar har).

Jag vill ju ha mina kursdeltagares åsikter. Och det var till stor hjälp att de som bara var nöjda skrev konstruktiva kommentarer. Hur ska jag annars kunna bli bättre? Och de flesta tyckte ju att det var toppen att använda en timme åt att lyssna på mig. Ändå är det en liten jävel i mitt öra som viskar: "Alla älskade dig inte villkorslöst Åsa. Lägg ner."

Bäste spaltredaktör, är detta normalt?

Rekordförsök

Kanske världens största scrambled eggs-bit? Det funkade inte att skicka in den till Gillis Rekordbyrå, så vi får väl publicera det här i stället.

Fnissanfall

Har ni varit med om att få ett fnissanfall på helt fel ställe? För tio år sedan satt jag i ett nytt klassrum med 50 nya klasskompisar och ansedda lärare. Jag hörde inte vad någon sa - all min koncentration gick åt till att inte brista ut i ett gapskratt. Med skrovlig stämma och borttorkade tårar fick jag fram mitt namn när det var min tur att presentera mig. Och det var Kabels fel.

Några månader före kursstart på IHR (Institutet för Högre Reklam och Kommunikation) hade vi blivande studenter samlats till en informationsträff. Vi fick bland annat veta att utbildningen med buller och bång skulle inledas med en stor tenta.

Jag och två andra tjejer bestämde oss för att ses under sommaren för att plugga lite ihop. Vi skrev upp våra namn på lappar och bytte med varandra. En tjej hette Helen och en hette Kabel. Jag och Helen hördes av, men med Kabel fick vi ingen kontakt. Oj vad jag och Helen skrattade åt det kabel/kontaktskämtet. Och det blev ännu roligare med tanke på att Kabel hade sagt att hon jobbade på Ericsson.

Uppropsdagen kom och jag och Helen tydde oss till varandra i de bakre regionerna av klassrummet. Kabel fanns inte med på klasslistan, men ändå dök hon upp och satte sig längst fram. Vi fick snart svaret på gåtan. Kabel presenterade sig som Isabel!

Isabel skrivet lite slarvigt kan av en person med öppet sinne tolkas till Kabel. Fnissanfallet var ett faktum.

Jag tyckte att det var det mest komiska som hänt mig på länge och ville naturligtvis berätta för Isabel att vi en hel sommar hade trott att hon hette Kabel. Men jag tror att det blev platt fall. Det kanske inte var så vansinnigt roligt ändå... Men varför börjar jag fortfarande tokfnissa när jag berättar den här historien, ett decennium senare?

Huka er alla ouppdaterade företagsbloggar

Bloggen Nikke Index har påbörjat samla på övergivna företagsbloggar under rubriken "Patetiska försök till företagsbloggande". Först ut är Thalamus Networks blogg med ett enda inlägg som lades in för fyra månader sedan. 

Om ni inte vill bli till allmänt åtlöje så är det dags att börja uppdatera era bloggar därute. Eller stänga ner dem. 

Power of plastpåse

Under ett år (eller var det bara en termin?) 1983 eller 1984 skulle alla elever som ägde någon slags trendkänslighet bära sina skolböcker och pennfack i plastpåsar, gärna från JC eller någon tuff variant från Tempo. Om detta var en lokal fluga i Luleå kan jag inte svara på.

Hur som helst har plastpåsarna sedan dess inte fått den uppmärksamhet som står i proportion till den betydelse de har i våra liv. Men kanske kan vi ana en ny trend. Bara de senaste veckorna har två av Sveriges mest kända bloggare stilat med bärkassar:
Klaus-Peter Beierdorf alias Tyskungen den 20 november.

Alex Schulman var inte sen att ta efter, Calle Schulmans blogg den 29 november.

Konsten att lära känna nya människor

Den konsten kan jag. Eller i alla fall håller jag på att lära mig det. Och samtidigt lär jag ut det. Det handlar inte om hur man ska sälja in sig själv eller få så många affärskontakter på minsta möjliga tid. Det handlar om att ta mod till sig och prata med människor man inte känner.

För en del av er är detta inget problem. Men ni andra som känner att det här är ett område för förbättring, kom gärna till Linköping och lyssna på mig på Kunskapsdagarna på fredag. Det kostar ingenting, men ni måste få en inbjudan, exempelvis av mig.
Och ja, det är fortfarande jag som har det största huvudet av alla, i god konkurrens av Thomas Larsson.

Läs även andra bloggares åsikter om kunskapsdagarna, mingel, lära känna nya människor, nätverk, nätverkande, networking

Excesser

I vanliga fall brukar barnen få nöja sig med de där små, luftfyllda ballongerna som sitter fast på pinnar. Vi tycker väl att de inte bör vänja sig vid att alltid få det dom pekar på. Men i går på julskyltningen tappade deras föräldrar all sans och köpte de största heliumballongerna som fanns i ståndet. Med 100 procent norrbottensgener i kroppen kan jag inte låta bli att undra: är det här början till vår undergång?
Mycket snopna ungar med stora ballonger.