På mina utbildningar om mässdeltagande eller mingel kommer brukar jag ta upp följande företeelse: Det det kommer fram en person och hälsar på dig och verkar veta vem du är, men du kan inte placera honom eller henne. Vad göra?
Mitt svar är att om du under de första 15 sekunderna inte kommer på vem personen är, gör du bäst i att säga: "Förlåt, jag känner igen dig, men jag kan inte placera dig!". Det är lättare sagt än gjort och visst kan det vara pinsamt, men det är bättre än att ha en stapplande konversation i en kvart utan att veta vem du pratat med.
Min igenkänningsförmåga kan ibland vara helt bedrövlig, särskilt om personerna i fråga är i en annan miljö än vad jag är van att träffa dem i. Ebba, det tog ett tag innan jag kom på vem du var när du vinkade till mig i skidbacken i Mullsjö i lördags. Dina vinterkläder och neddragna mössa gav mig inga ledtrådar. Yvonne i kören som jag alltid träffar osminkad och i söndagsmyskläder höll jag inte på att känna igen när jag stötte på henne på banken där hon jobbar.
Marko, en före detta kollega, berättade för mig att en kvinna hade kommit fram till honom på stan och börjat prata. Hon verkade så bekant, men han kom inte på var han sett henne. Till slut frågade han henne vem hon var och hon svarade:
- Men det är ju jag Anna, Moas mamma, från babysimmet.
Och Marko replikerade med en mening han aldrig trodde att han skulle säga till någon:
- Javisst ja, hej! Jag kände inte igen dig med kläderna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar