Det jag ofta slogs av var hur minglen var hierarkiskt ordnade. Särskilt herrarna på toppen (ja, det var bara herrar) verkade mest vara intresserade av att prata med varandra. Man gjorde nästan ett etikettsbrott om man skulle råka tilltala någon av dem utan att vara direktör eller chef av något slag.
Hursom.
Under ett mingel i den ljumma kvällsluften på en mässkonferens i Bilbao kommer en äldre amerikansk man fram till mig och frågar vem jag är och var jag kommer i från. När han hör att jag är från Sverige lyser han upp och berättar om sin skandinavienresa för några år sedan. Vi pratar om Sverige och Gotland ett tag. Sedan frågar jag vem han är och han svarar: "Jag heter Cliff Wallace och är VD för Hong Kong Exhibitions.".
Å nej, nu har jag gjort bort mig, tänker jag, han tycker säkert att jag borde känna igen honom - det är ju en av världens största mässarrangörer. Men det bekommer honom inte. Han berättar om sitt arbete och efteråt lämnar han sitt visitkort och frågar efter mitt.
Det var stort. Det enda han gjorde var att behandla sina medmänniskor lika. Och det gjorde de andra direktörerna små i jämförelse.
Cliff Wallace, mingelhjälte.
2 kommentarer:
Alltid underbart när kända personer presenterar sig. För många år sen travade Ernst Hugo Järegård in på mitt rum när jag jobbade på KF, han räckte fram handen och presenterade sig och undrade om jag kunde visa honom min chefs rum. Jag slapp känna mig dum och det blev väldigt avspänt.
Härligt! På Saco Studentmässa hälsade jag på ordförande för Saco som om hon var någon jag kände. Men jag kände ju bara igen henne från teve. Det skulle ha kunnat bli pinsamt, men hon var jättetrevlig och berättade att det hände henne ganska ofta och att hon tyckte att det var ett bra sätt att lära känna nya människor. Och så stod vi och språkade ett tag.
Skicka en kommentar