En vän till mig fick nyligen ett tråkigt besked under en rutinkontroll. Diagnosen var inte livshotande, men hennes liv kommer att påverkas under en tid framöver. Det som hon förvånades över var hur den första läkaren hon fick träffa var så klinisk. Han verkade inte bry sig om henne, att hon kanske var i chock eller var ledsen.
"Men det kanske inte är hans jobb", sa min vän.
Jo, det är förbanne mig hans jobb! Att se patienten och visa att man förstår hans eller hennes situation är den första lindringen som sjukvårdspersonal kan ge. Och jag tänker på den artikel som en klasskompis till mig skrev till Insidan i DN angående hur hennes bror blev bemött av sjukvården den dagen han fick sin dödsdom.
Vård är mediciner, operationer och undersökningar. Men det är också empati, igenkännande och medmänsklighet.
Jag hoppas att den nya generationen läkare får lära sig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar