Nu är jag bosatt i Stockholm, eller rättare sagt Fiskarhöjden i Fisksätra. En del som bor i Fiskarhöjden väljer att säga att de bor i Saltsjöbaden eftersom det är vår postadress och det låter finare. Man får säga vad man vill, men Fiskarhöjden är ett helt underbart 1970-talsradhusområde - det är som att kastas tillbaka till min barndom. Bilfritt och ungar i nästan alla hus. 500 meter till havet och en kvart till stan med Saltsjöbanan. Just nu struntar vi i uppackning av flyttkartonger och njuter av sommarlovet och omgivningarna. Mitt bloggande kommer nog också att bli en aning sporadiskt framöver.Jag vill dock berätta om ett riktigt praktexempel på gott värdskap.
I dag lämnade vi Fiskarhöjden och tog en lång och svettig kollektivtrafiktur till Skärholmen. Jag lyckades gå upp i fel tunnelbaneuppgång, jag skulle ju till busstationen, inte till torget. Tänkte att det är lika bra att gå ner i tunnelbanan igen och komma upp på rätt ställe. Barnen tyckte att det var konstigt att jag inte hittade - hade jag inte bott i Stockholm tidigare, eller?
Vi gick tillbaka till tunnelbanespärren och sa att vi bara skulle gå igenom och gå upp på andra sidan. Spärrvakten tittade intresserat på oss och sa med utländsk brytning: "Det behöver ni inte göra. Det är mycket trevligare att gå utomhus - vart är ni på väg?" Och så beskrev han hur jag skulle gå för att hitta till busstationen och önskade oss en trevlig kväll.
Helt plötsligt blev Skärholmen en mycket vänligare plats, trots det skräpiga torget och fontänen som var full av plastpåsar. Ett soligt värdskapsminne en solig dag.
