Som marknadsförararna ser på mig

Läser Ulrikas inlägg om tidningen Tara. Hon nämner att hon har svårt att identifiera sig med 40+-klustret, trots att hon faktiskt rent åldersmässigt tillhör det.

Då kom jag att tänka på den broschyr som mest troligt vänder sig till den målgrupp jag tillhör, men som i alla fall inte fick i gång mig, snarare tvärtom. Det kan hända att vi ser så här töntiga ut jag och min familj. Men snälla Nässjö turistbyrå, påminn mig inte om det.

Se nedan några bilder ur broschyren som fick mig att vilja turista utan familj i en storstad.

Följa med dem på semester? Nej tack.
Rekorderliga famljen. Avslappnade i jeans och träningsoverallsjackor.

Barn, ni behöver inte ha det så här! Det finns annat i livet än jordgubbstårta, paddling, cykelturer och röda stugor.

Vad gör monterpersonalen hela dagarna?

Jag och mina studenter i marknadskommunikation på Yrkeshögskolan i Nässjö besökte Möbelmässan för några veckor sedan. De fick ett uppdrag som gick ut på att välja en monter, beskriva den utifrån utformning, budskap, aktiviteter och monterpersonalens agerande, och sedan komma med förslag på förbättringar.

I veckan redovisade de uppgifterna. Visst hade de en del synpunkter på utformningen av montrarna. En monter gick inte att gå in i för att lampor hängde så lågt. En annan företag hade tagit med hela sitt sortiment. Men det som var det genomgående problemet i samtliga montrar var... monteragerandet!

Så här kunde det se ut:
1. En studentgrupp satt och såg intresserade ut och väntade i 25 minuter i Marimekkos monter innan de gav upp och gick därifrån.
2. När några studenter närmade sig en utställare gick han baklänges och försvann in genom en "hemlig" dörr bakom disken han stod bakom.
3. Ett företag som sålde soffor satt bekvämt tillbakalutad i den soffa han försökte sälja och sa inte ens hej till de besökande studenterna.
4. En annan studentgrupp gick runt en monter för att försöka hitta personal. Till slut fann de dem i ett mötesrum inne i montern, men inte ens då tog personalen kontakt med dem.

Och så vidare. En bekymrad student frågade mig: Hur kan det bli så här? Utställarna kan väl inte själva tycka att det här är ett bra beteende? De förlorar ju en massa kontakter och goodwill genom att agera så här oproffsigt!

Det är ju inte bara på Möbelmässan det ser ut så här, det gäller alla mässor. Och jag är övertygad om att det finns tre viktiga faktorer som i stort sett skulle kunna stoppa detta fantastiska slöseri med resurser:

> Att personalen förstår betydelsen av det personliga mötet och hur det påverkar inte bara kortsiktig försäljning, men också företagets varumärke.
> Att personlen känner till målen med mässan och att det är de som ska arbeta för att nå dem.
> Att all monterpersonal tillsammans tränar på monteragerande. Att ta kontakt med personer man inte känner är inte alltid så självklart.

Tanten är din

Oj, vad länge sedan jag bloggade! Jag har haft ett uppdrag på Yrkeshögskolan i Nässjö som har tagit väldigt mycket tid. Men nu ser jag fram emot mer "normala" arbetsveckor och förhoppningsvis fler blogginlägg!

För att mjukstarta lite vill jag berätta en sann historia om hur bra bemötande kan löna sig. En bekant till mig, vi kan kalla henne Sigrid, hjälpte ett möbelföretag att ställa ut på Stockholm Furniture Fair häromåret. Hon hade designat och byggt montern och fungerade sedan som värdinna och stöd till säljarna.

In i montern kommer en gammal dam, stödd på en käpp, och tilltalar en av säljarna på engelska. Säljaren tittar bedjande på Sigrid och viskar "Kan du ta tanten?". Sigrid befriar honom från den oönskade besökaren. Hon får snabbt igång ett intressant samtal med den gamla damen, som är mycket insatt i möbelbranschen. Efter ett tag frågar Sigrid varför damen besöker mässan.

"Jag är chefredaktör för en fransk tidning, Le Monde", svarar hon. Och tack vare det trevliga bemötandet hon fick i just den här montern, fick företaget en helsida i den franska dagstidningen.

Så kan det gå.